JAG VISKAR EN BÖN

Vi är tillbaka i Stockholm och snart väntar Paris!

Känns knappt som det har varit jul eftersom det är +8 ute och ingen snö. Men snö har vi tid med, det brukar ju ändå hålla i sig så länge när den väl anländer.

Jag har jobbat 2 dagar och mina kära föräldrar har varit på besök. Så igår hade vi middag hos oss fast utan B, för han jobbar. En mycket mysig afton.

Jag tänkte summera året lite. Det har aldrig hänt så mycket på ett år för mig förut. Och jag är så stolt att vi går hela ut ur allt.

Bryans pappa rycktes allt för tidigt ifrån oss och jag trodde aldrig jag skulle reda ut det. Tänkte mycket på hur jag skulle kunna vara ett så bra stöd som möjligt. Helst ville jag bara lägga mig i mammas och pappas famn och vara barn igen.

Men det gick. Vi var nygifta och människor omkring mig säger ofta att ni kunde lika väl gå isär för allt som hände omkring oss. 

Men vi blev bara starkare och växte ihop ännu mer. 

Jag har nästan aldrig känt mig så stark trots allt. Vi orkade tillsammans och nu går vi genom eld ihop.

Inget kan stoppa oss!

Och alla nära och kära omkring oss som har stöttat, kramats och tänkt på oss. Av sånt får man energi!

Tack.

Sen blev mormor sjuk. Det har varit min mardröm i evigheter att förlora henne. 

Och mamma sa att hon trodde att mormor skulle få sommaren sen var det över.

Och så blev det.

Mormor somnade in på mammas födelsedag och jag fick vara där. Jag fick hålla hennes hand hela tiden. Och döden blev så avdramatiserad. 

Jag har alltid stått mormor väldigt väldigt nära och den känslan när mamma ringde och sa att mormor hade en obotlig sjukdom som var väldigt illa kommer jag aldrig att glömma.

Jag stod utanför jobbet, Ida-Marie såg hur hela jag började skaka och hon kramade mig så hårt. En kram jag aldrig kommer glömma.

Hela våren åkte jag hem till Småland så mycket jag bara kunde.

Bryan var helt enorm, han klappade, tröstade, kramade och höll min hand hela tiden.

När jag i augusti skulle åka tillbaka till Stockholm efter en helg med rå-ångest, för jag visste inte om jag skulle åka eller inte, jag visste inte hur långt det var kvar så frågade jag mormor om hon tyckte jag skulle stanna en natt till. 

Då sa hon att hon tyckte det och dagen efter somnade hon in.

Och det är jag så otroligt glad för. Tack mormor.

Varje dag saknar jag henne och varje dag luktar jag på hennes kläder som luktar mormor.

Och jag vet att hon är med mig hela tiden. Så fort jag känner en enorm saknad så luktar jag extra mycket och då infinner sig ett lugn, för då känns det som att mormor lägger handen på axeln och ger mig energi.

Och min mamma och pappa som tog hand om mormor gör mig så stolt. 

De är ta mig tusan de bästa föräldrarna som finns. De ställer alltid upp. Tack.

Så 2012 kan bara bli bättre.

Nu får det vara slut på tråkigheter och döden döden som Astrid Lindgren sa.

Jag känner mig stark och peppad på ett nytt år.

Och jag viskar en bön att alla ska få vara friska och må bra.

Det är det enda viktiga.

Ha en underbart nyår alla.

Och tack för att ni finns i mitt liv.

Jag är stolt över att ha så många fina människor omkring mig.
Och B jag älskar dig obeskrivligt mycket!

XOXO